Race Report Norseman 2022

Förra sommaren lyckades jag tävla till mig en startplats till Norseman genom att komma 2:a på Swedeman i Åre(som du kan läsa mer om här). När jag precis började med triathlon var VM för Ironman på Hawaii det stora drömloppet, men det är något som har ändrats med åren. Fjäll och berg är något jag har förälskat mig i så därför flyttade jag till Åre för 2,5 år sedan. Att träna för triathlon här uppe är inte lätt eftersom säsongen är kort för öppet vatten och cykling, men det är perfekta förhållanden för att träna för Norseman! Kallt och många höjdmeter.

Så vad är Norseman för lopp egentligen? Ett av de tuffaste triathlonloppen som finns med sina 5200 höjdmeter och extrema väder. Det är de klassiska distanserna som ett vanligt långdistanstriathlon. 3800 m kall simning, 180 km cykling med drygt 3000 hm, 42 km löp som avslutas uppe på Gaustatoppen efter ca 1700 hm på de sista 17km. Läs mer om loppet HÄR samt sök på det på Youtube för att få se mer av den episka banan.

The CREW!

En av de stora grejerna med Norseman och andra XTRI-lopp är att man behöver ha ett support crew som langar energi, kläder och springer med en på slutet. Att få genomföra loppet som ett team är något som gör dessa lopp så mäktiga! Och jag fick ihop ett riktigt drömteam i år. Min löparvän Rorey som redan efter Swedeman sa att ha gärna är min support till Norseman. Sen följde även min kille Rasmus med, superstark ultralöpare, som jag kände mig riktigt trygg med att ha som support för att förstå vad jag kunde tänkas behöva ha under loppet.

Bild: På plats i Eidjord dagen innan loppet för ett kort sim. — *På plats i Eidjord dagen innan loppet för ett kort sim.*

Prepp!

Det är så sjukt mycket man måste planera och ha koll för inför dessa lopp. Så mycket prylar, kläder, nutrition, väder, regler… Kommer inte gå igenom allt här, men kan säga att det har krävts många timmars planerande för att göra sig redo för Norseman.

Nutritionsplanen för Race Day:

· Frukost kl.2:00: Havregrynsgröt med banan, russin och havredryck. Kaffe, resorb och rödbetsjuice.

· Kl.4:15(45 min innan start) 1 banan och intend shot.

· T1(efter simningen): 1 banan & 1 gel.

· Cyklingen: 5-6 flaskor sportdryck på 500 ml med 80 gram kolhydrater/st som bas, men även snickers och bars att tugga på regelbundet.

· Löpningen: 4 soft bottles sportdryck på 500ml med 80 gram kolhydrater/st och gels var 45:e min. Att tugga på: bars, snickers, potatis med salt. Annan dryck vid behov: redbull, intend shot och cola.

Återkommer längre ner i blogginlägget om energiplanen höll eller inte.

Bild: del av mitt support crews instruktioner 🤓

Mål med loppet

Mitt viktigaste mål med Norseman var att vara bland de 160 triatleter som får avsluta loppet på Gaustatoppen. Det är ca 300 startande, så det trodde jag verkligen skulle vara möjligt. Men det är 300 dedikerade och grymma triatleter varav majoriteten är män. Och kön spelar ingen roll när det gäller topp 160, så det gör det lite extra häftigt att som kvinna ta en av de platserna. Jag hade även förhoppningar om en topp 10 placering, men jag visste att det var ett rekordstarkt startfält bland damerna i år, så det vore bara om allt klaffade. Tidsmässigt hoppades jag på 13-14 timmar beroende på väder.

Träningen inför Norseman

Motivationen med min triatlonträning har varit rätt svajig senaste halvåret. Hade jag inte haft min startplats till Norseman hade jag nog pausat träningen. Vintern är lång i Åre och att sitta på en trainer och simma i en 20m-pool 8-9 månader av året är inte så mycket träningsglädje alla gånger. Jag älskar naturupplevelsen med träning. Jag har oändligt med träningsmotivation så länge jag får vara ute och njuta! Men jag älskar framförallt att springa, så det har blivit mer löpfokus senaste halvåret för att få träna mycket utomhus. Så jag kunde absolut ha simmat och cyklat mer inför Norseman, men då hade jag inte behållit suget på samma sätt som nu när jag la fler timmar på löpningen. I och med det upplägget visste jag att en riktigt topplacering på Norseman skulle vara svårt.

Lite siffror för de nördiga 🤓 :

Med 5 veckor kvar till race startade jag ett 3-veckors-block med den tyngsta specifika träningen innan 2 veckors nedtrappning:

· V.27 (5 veckor kvar): 8,5 h löpning, 7,5 h cykling, 3 h simning

· V.28: 6,5 h löpning, 5 h cykling, 3 h simning

· V.29: 10 h löpning, 9,5 h cykling, 3,5 h simning (p.g.a. resa så blev det 2 vilodagar veckan innan istället för någon vilodag denna vecka)

· V.30: 5,5 h löpning, 3,5 h cykling, 3 h simning

· V.31 (race week): Innan race day blev det 1h 45min löpning(3 korta pass), 1,5 h cykling(3 korta pass), 1 h simning(3 pass). Loppet tog 15 h.

Det senaste halvåret har jag lagt minst 50% av träningen på löpning, 30% cykling, 14% simning & 8% längdskidåkning (som ersätter en del av cyklingen under månaderna med snö i Åre). Januari till juli har jag snittat ca 17 h träning/v, med minst 1 h styrka/prehab inräknat.

RACE DAY!

Det hela börjar med att man checkar in sin cykel kl.3 på natten för att sedan gå på en färja kl. 04.00 som tog oss 4 km ut i Hardangerfjorden. Därifrån fick vi starta loppet med det omtalade ”the jump”, då man hoppar av färjan ner i det mörka vattnet. Efter 10-15 min väntan i vattnet gick äntligen starten kl.5:00 och vi fick börja simma tillbaks in mot Eidfjord. Solen började äntligen gå upp då, men regn och moln gjorde att det var en mörk start.

Simningen är verkligen min akilleshäl men jag har blivit bättre på att acceptera det och se det positiva med det. Både under Ironman Tallinn och Swedeman fick jag njuta av att plocka så många placeringar på cyklingen och löpningen då jag ligger bland de sista efter simningen. Och det är en riktigt fin boost för självförtroendet efter att känna sig sämst när man kliver upp ur vattnet.

Den här gången kändes dock simningen riktigt bra första 30-40 min! Vattnet var hyfsat stilla och jag hade bra flow. När vi närmade oss Eidfjord började det blåsa upp ordentligt och jag fick kämpa rejält med vågorna. Jag har knappt simmat i vågor innan och har inte riktigt fått till tekniken när vattnet blir stökigt. En av anledningarna till varför jag testade på triatlon vad att ta mig an min rädsla mot öppet vatten och vågor som sitter i sen jag var liten om hamnade under en våg. Så det här blev både en mental och fysisk kamp. Jag gjorde även misstaget att simma för nära klipporna längst med fjorden. Där ska strömmarna och vågorna vara stökigare, men jag hamnade där hela tiden ändå.

Så en simning som först kändes som det skulle gå mot min beräknade tid 1:20-1:30 vände och blev en kamp för att ens ta mig in till land. 1:54 tog det. Så långsamt hade jag aldrig trott innan men det vara bara att gilla läget och kriga vidare. Kylan blev i alla fall inget problem i vattnet då vi hade ca 15-13 grader. Hela sommaren har jag kämpat/vant mig med 9-12 grader i sjöarna kring Åre. Så det här var rena värmeböljan för min kropp 😂 Simmade i 2XU:s Propel Pro som satt som en smäck och höll mig varm 👌.

T1: Det tog hela 10 min i bytet mellan simning och cykling. Men det fick ta sin tid. Riktigt tufft väder väntande på cyklingen så det var inte läge att slarva med kläderna. Rasmus var en klippa med supporten här. Matade mig med banan och såg till så att jag fick på mig och med mig allt. Reflexväst, cykellampor, nutrition, skoöverdrag, armvärmare m.m. Man börjar med en saftig klättring på 1200hm fördelat på ca 30km, så jag avvaktade att ta på mig regnjacka och regnbyxor även om det var regn i luften. Jag visste att jag skulle få upp värmen…

Cyklingen

Den längsta klättringen gick riktigt bra. Klättringar är min styrka på cykeln, så här började jag plocka många placeringar. Jag underhöll mig själv med att räkna hur många jag kom ikapp fram till första support-stoppet. 1…2…3. Lyckades ta 30 placeringar. Jag var tillbaks i loppet på allvar! Men nu väntade en extremt utmanande del av banan. Cykling upp på norra Europas längsta platå: Hardangervidda. 2 grader, byvindar på 15 m/s, en köldeffekt på -4 och regn. Jag har aldrig cyklat i så extremt väder.

Jag la säkert 30 min på att byta kläder/få igång tårna under den kalla delen av cyklingen. Men det var det som gällde eller bryta loppet på grund av för nedkyld kropp.

Cyklingen flöt på riktigt bra förutom kylan och magkramp. Magkramp har jag aldrig haft problem med på cyklingen innan, så det var lite av ett mysterium för mig (återkommer med analys på det i slutet av blogginlägget då det var ett återkommande problem). Jag fortsatte att plocka placeringar i alla klättringar vilket gav mig så mycket energi. Rasmus och Rorey gjorde ett grymt jobb med att peppa mig och ge mig det jag behövde.

Halvvägs in i cyklingen började vädret äntligen vända på lägre höjd med tvåsiffrig temperatur och sol. Helt magiskt att få upp värmen igen och äntligen kunna slänga av mig alla regnkläder och slippa sitta och skaka på cykeln. Jag måste ha bränt så sjukt mycket energi på att frysa.

Efter en galet lång utförskörning på dryga 1000 hm rullade jag äntligen in i T2. Med tårna i behåll, utan cykelstrul och 40 placeringar längre fram i startfältet. Jag låg nu på 179:e plats. 19 placeringar ifrån den åtråvärda ”black T-shirt-finishen”. Även om jag var stressad över att inte ha säkrat min position än så visste jag att min starkaste gren, löpning, kunde förändra mycket.

T2 gick hyfsat smidigt. Jag bytte skor, tog på mig skärmkeps och tog en intend shot. Jag unnade mig ett besök på bajamajan för att försöka bli kvitt magkrampen, vilket gick sådär… Sedan sprang jag iväg efter en sista avstämning med Rasmus.

Löpningen

Banan börjar med 25 km ”platt” löpning på asfalt. Här hade jag hoppats på att orka snitta ca 4:40-fart vilket var lite optimistiskt men inte orimligt. Första 10km lyckades jag i alla fall hålla 4:55-fart sen tappade jag lite med låg strax kring 5-fart hela 25k-sträckan.

Rorey och Rasmus fick supporta med bil under den här delen. De stannade helt enligt plan efter var 5:e km och gav mig en halvfull softbottle varje gång som jag kunde springa med. Magen höll sig hyfsat lugn men jag började bli trött i hela kroppen. Gel och tuggbar energi fanns inte på kartan då illamåendet var nära att gå över till något värre.

Efter 25 km börjar den ökända klättringen ”Zombie Hill” och här skulle jag få välbehövligt sällskap av Rasmus. Det var varmt nu. Sol och 20 grader. Men nu väntade en gigantisk klättring på 1700 hm, så temperaturen skulle droppa ju högre upp vi kom.

I början av Zombie Hill så visade arrangörerna mig siffran 159. Jag var alltså äntligen en av de 160 som får avsluta på Gaustatoppen! Men det är inte först efter Zombie Hill, som är en lång snirklande asfaltsväg på 7 km med ca 100 hm/km, som cut-offen till berget var. Så nu behövde jag hålla den här positionen. Men jag ville se till att ha en bättre position för att vara på den säkra sidan så jag sa till Rasmus att vi kör på. Och han peppade mig till att trippa på hela tiden och fylla på med energi.

De första 3 km gick bra. Alla framför oss gick så vi trippade om 5-6 personer. Jag mådde dock riktigt dåligt. Har aldrig haft så ont i magen och aldrig känt mig som tom på energi. Ett kort besök i buskarna hjälpte inte, utan vi förlorade bara 5 placeringar på det i onödan….

Nu blev det en kamp om att ens ta mig upp till 32-kilometersmakeringen där den sista cut-offen för den svarta t-shirten var. Jag var tvungen att sluta trippa och börja gå. Men eftersom alla andra gick höll vi position. När vi närmade oss så märkte vi att någon ökade farten och började jogga bakom oss. Kampen om de sista platserna var igång!

Jag fick försöka börja jogga igen för att inte släppa förbi någon och jag höll ihop det precis. De visade mig siffran 158 på ett papper och folk omkring oss hejade och applåderade.

Jag borde varit riktigt glad här. Jag hade ju lyckats! Men jag mådde så illa och hade dåligt samvete för att jag hade tagit någon annans plats till att få avsluta på berget, då jag inte såg hur det var möjligt för mig att orka fortsätta.
*(bild av @nxtri från cut-offen vid 32 km, gräver djupare än vad jag någonsin gjort tidigare)*

Vi joggade/gick fram en bit till eftersom jag inte ville sätta mig ner precis vid cut-offen. Men en bit bort var jag tvungen att sitta ner. Jag mådde så dåligt, riktigt illamående, började frysa och så slut. Rasmus lyckades tvinga i mig en Umara-gel, vilket förmodligen var vändpunkten på min djupa dipp. Innan hade jag inte kunnat få i mig något men nu tänkte jag att jag måste testa. Antingen så får jag energi till att fortsätta eller så spyr jag upp den. Vi ringde även Rorey som väntar vid bergs-starten efter 37 km och bad honom springa ner och möta oss för extra pepp och energi. Jag reser mig upp och vi rör oss framåt igen. Jag fryser ordentligt, men som tur var hade Rasmus med sig delar av sitt Mountain-kit så jag kunde dra på mig hans jacka. Efter 10-15 min lugnar sig illamåendet och gelen kickar in. Det är GAME ON!

Energin var tillbaka och vi joggade på. Lite ironiskt var det som jag har återuppstått från de döda just efter Zombie Hill 😂. Vi började komma ifatt folk som gick vilket gav mig ännu mer energi. Efter ett tag mötte vi Rorey som gav mig cola och pepp. Nu jäklar skulle vi få ett fint avslut på berget ihop! Vädret var så fint. Sol och lite vind, så magiska vyer väntade däruppe. Jag unnande mig ett stopp för att byta till trailskor. Favoriterna Saucony Peregrine 12 åkte på för att ge mig en bra känsla på den steniga avslutningen.

Tävlingsdjävulen i mig var tillbaka och jag var pepp på att få till en lite bättre placering! Nästan alla gick uppför berget och vi mötte många supporters som var på väg ner. De hejar på oss och jag lufsade på så fort det var platt och power-hikeade när det gick uppför. Det slutar med att jag nästan tog 30 placering från slutet av Zombie Hill upp till målet på toppen. Vi spurtade om en sista deltagare i trapporna och gick i mål hand i hand tillsammans. Jag och mitt dream-team. Vilken vändning! Från liggandes på asfalten till en spurt in i mål. Jag visste att Norseman skulle vara en riktigt tuff utmaning men kunde aldrig tänka mig att det skulle bli en sådan kamp om placeringar bergochdalbana till mående och väder.

Energiplanen: Vad fick jag i mig?

Energiplanen höll helt ok på cyklingen då jag drack upp nästan all sportdryck. Jag hade däremot svårt att få i mig bars och Snickers p.g.a. kalla händer, svårt att äta i alla klättringar och magkramp. På löpningen fick jag i mig ok med sportdryck första 30 km, gels och annat tuggbart fungerade sämre och sämre…Jag har räknat på det nu efter loppet och det visade att jag ändå fick i mig runt 66 kolhydrater/h under de 15 timmar jag var igång. Över förväntan med tanke på hur illa jag mådde och hur svårt jag hade att få i mig gels och tuggbar energi. Men mängder med stark sportdryck måste ha varit räddningen.

MAGKRAMPEN

Att jag fick magkramp redan tidigt på cykeln var ett mysterium för mig. Strul med magen har tidigare bara kommit i slutet på löpningen av Ironman Tallinn och Swedeman. Efter loppet fick jag höra att kylan kan ha påverkat magen att balla ur.

Men 3 dagar efter loppet fick jag ännu en förklaring. Mens. Vilket betyder att mina hormoner var som högst under loppet. Jag har börjat läsa på lite om menscykeln kopplat till träning och prestation 🤓 (tips: boken ROAR av Stacy Sims). Det jag har förstått är att det inte är dagarna man har mens som är värst för ens prestation, utan dagarna innan då hormonerna är skyhöga = man bränner mer kalorier, minskad plasma i blodet( som hjälper oss att svettas) och minskad blodvolym, högre kroppstemperatur, magkramp. Ingen aning om det var det som drog igång krampen men det kan säkert ha varit en kombination av höga hormoner/kyla/nutrition. Intressant i alla fall!

Nu kommer jag ta en paus från triatlon och fokusera på löpning i höst. Är så taggad på traillöpning! Först väntar lite semester i Chamonix för att heja på Rasmus och Rorey som springer TDS och OCC under UTMB-veckan. Jag själv ska njuta av fin bergslöpning och skojar till det med ett nytt kortare lopp som heter ETC. Det är ”bara” 15 km men har härliga 1300 hm. Kan nog passa mig 😏

Over and out!

/Natta