Race Report TransGranCanaria 2022

Från början var tanken att åka ner till Gran Canaria för att få 9 dagars fin träning på barmark. Både cykel och löpning. Men när jag såg att det fortfarande gick att anmäla sig till TransGranCanarias nya lopp, El Gigante Vertical K, kunde jag inte låta bli att anmäla mig. Jag har ju börjat gilla det här med att springa uppför 😏. En vecka efter jag anmälde mig till det loppet såg jag att en löparvän försökte sälja sin startplats till TransGranCanaria Marathon och då kunde jag inte heller stå emot att ta chansen att få ta på ännu en nummerlapp. Kul att få springa ett stort och välkänt traillopp! 

Eftersom det är vinter hemma i Åre och jag är mitt i triatlongrundträningen så hade jag inga förväntningar på att slå till med något storslaget utan såg loppen mer som bra erfarenhet inför framtida tävlingar. Jag försökte ändå slänga in lite mer specifik träning när startplatserna var fixade och det var en månad kvar till lopp. Mer höjdmeter och mer löpning. 

El Gigante Vertical K

Att få springa en första upplaga av ett lopp kändes riktigt inspirerande och spännande. Inga tidigare resultat att titta på och ingen som kunde berätta några detaljer om banan. Det jag visste innan var att vertikalen skulle vara 5,7 km med 1130 höjdmeter. Så rätt lik den enda vertikal jag har sprungit innan i Åre, till siffrorna iaf... 

Efter 1,5h bussresa till den norra delen av ön var det dags att ta sig an vertikalen i torsdags. Det är magiskt vackra berg vid starten som gick från en supermysig liten by som heter San Pedro. Det var individuell start så vi släpptes iväg 1 och 1 med 20s mellanrum. De snabbaste löparna fick starta sist. Jag fick starta rätt sent men hade ett gäng starka damer bakom mig som skulle flåsa mig i nacken uppför berget. Blandade känslor till det upplägget då det är både skönt att göra sitt eget race, men lite jobbigt med ovissheten om hur man ligger till 😅.  

Bild från mitten av vertikalen(när jag är på väg ner och har tid att fota 😂)

16:30 fick jag springa iväg. Första 500m var asfaltsväg som slingrade sig upp mot stigarna på berget. Jag valde att gå helt på känsla och mata på med en ansträngning som kändes hållbar för ca 1h uppförslöp. Första 3km var riktigt tuffa och vi samlade ca 250höjdmeter/km. Jag trippade på och försökte hålla mig löpandes så mycket som möjligt. Blev det riktigt brant gick jag med stora kliv och händerna på låren med mantrat ”kliv, kliv, överlev” i huvudet 😂. Det kändes motiverande att komma ikapp många löpare, samtidigt som jag väntade på att de starka elitlöparna skulle komma ikapp mig bakifrån…Men det tog ett bra tag innan någon dam kom ikapp så jag höll nog ihop det rätt bra tänkte jag.

Photo Cred: Jordi Saragossa

Sista 2 km var förvånansvärt ”lättlöpta” på fina stigar inne i skogen uppe på berget. Det kändes som jag hade haft stabil fart fram dit för jag orkade lägga i en extra växel där. Trött och nöjd korsade jag mållinjen. Jag visste att jag var som bäst 3:a då 2 damer sprang om mig på vägen upp, men eftersom alla hade olika starttider var det omöjligt att veta hur de andra damerna bakom mig hade sprungit. Det landade på en 5:e plats såg jag sen när resultaten kom upp. Supernöjd med det! Topp 5 fick ju till och med äran att vara med på priscermonin efter alla lopp på lördagskvällen 🥳. 

Vertikalen blev en fin genomkörare och uppvärmning inför maran som skulle gå 1,5 dygn efter. Jag hoppades verkligen att jag inte skulle vara allt för sliten efter loppet bara. Uppförslöpning brukar inte ge så mycket träningsvärk men vi var tvungna att gå/springa ner alla 1000 höjdmeter efter loppet. Helt omöjligt att inte känna av det även om jag tog det superlugnt. 

TransGranCanaria Marathon

På lördagen var det dags att springa trailmarathon. Mitt 2:a någonsin(sprang Swiss Alpine i Davos 2019). Den här gången hade jag lite mer erfarenhet av att springa stig efter att ha bott två somrar i Åre. Den stora skillnaden med den här maran var att vi skulle springa från A till B och det var mycket mer utförslöpning än uppför. 1300 höjdmeter upp och 3000 höjdmeter utför. Något som jag misstänkte skulle svida fint i benen…

Jag hade lite träningsvärk kvar från Vertikalen på lördagsmorgonen, men jag ångrar ingenting 😉. Värt att få uppleva den Vertikalen! Starten gick uppe på hög höjd i El Garañón. Sjuka kontraster på vädret där uppe VS med hur det var nere i Maspalomas där vi bor och skulle springa i mål. Det var nog inte mer än 2 grader i starten, stökig vind och regn. Kändes som hemma på Åreskutan nästan 😂 . Tur att det var obligatorisk utrustning med regnjacka, buff och vantar för det gick åt…

9:30 gick startskottet. Jag lyckades starta rätt långt fram i startgrupp 1 och fick komma iväg i den fart jag ville. De första km var riktigt svårlöpta med blöta stenar, lera och utförslöp så det var svårt att springa på. Då jag inte ville slå ihjäl mig så fegade jag rätt mycket här och många sprang om…Men så fort banan började gå uppför jagade jag ikapp de flesta män iaf som hade sprungit om mig utför. De starka dam-bergsgetterna höll avstånd där framme. 

De hade lagt till en riktigt utmanande del på banan i år runt Roque Numblo. En del som säkert hade varit riktigt fint att springa runt i bra väder men nu var det rätt obehagligt när man nästan blåste av klipporna. Jag höll mig dock på klipporna och överlevde ovädret på den höga höjden. Efter den delen väntade en lång utförslöp ner till värmen.  

Ju längre ner vi sprang ju torrare och varmare blev det. Torra stenar gjorde att jag vågade gasa på lite mer. På 15-20min utförslöpning sprang man in i ett helt nytt klimat. Solen gassade på och det var dags att slita av sig regnjackan. Från att frysa var det dags att börja svettas ordentligt 😅  Efter ca 15 km var majoriteten av höjdmetrarna gjorda så nu var det dags för ännu mer utförslöp ner mot Maspalomas. Jag hade förväntat mig lite mer lättlöpta stigar än det var här. Väldigt stenigt, så man fick verkligen hålla tungan rätt i mun och ha 100% fokus. 

Efter att ha överlevt 2600 höjdmeter utför & 30 km löpning vad det dags för en sista liten klättring. En grusväg som slingrade sig uppför ett berg. Här kände jag mig stark och trippade säkert förbi 10–15 herrar och 2 damer. Och här lyckades jag även med loppets enda vurpa. På den mest lättlöpta delen av hela banan 😂 Det är väl för att man kunde slappna av en liten stund för första gången på banan 🤷🏻‍♀️. Strax efter vurpan lyckades jag springa fel också. Tack och lov ropade en löpare på mig som såg det, så jag slapp springa allt för långt bort i fel riktning. Tror jag började bli rätt trött här…

Sista 10 km gick på en torkad flodbädd. Stora lösa stenar var rätt stökigt att springa på när man hade trötta ben(se bild ovan). Men jag hade bra energi kvar så lyckades hålla bra fart och fortsätta springa om ett gäng löpare. Luften stod verkligen stilla och solen gassade på. Det var nästan så jag längtade tillbaka till ovädret de sista kilometrarna. Men jag höll ihop det bra och fick lite extra energi när jag hörde speakern med 2 km kvar. Jag orkade till och med avsluta med en liten spurt! 

Photo Cred: Åsa Ehrnholm

Sluttiden blev 4:30 och gav mig en 12:e plats. Inför loppet visste jag inte riktigt vad jag skulle ha för tids eller placeringsmål så jag valde att springa hela loppet på känsla. Men det kändes som jag fick ut det jag hade i kroppen för dagen så jag får ändå vara nöjd 😅. Nu blir det hem till Åre och öva mer tekniska stigar utför. För det här loppet kommer jag nog vilja springa igen. Gärna snabbare nu när jag vet vad som väntar 😏

Over & out

/Natta