Race Report IRONMAN Tallinn 2020
Att Ironman Tallinn ens skulle bli av kändes långt ifrån självklart in i det sista. Lopp efter lopp ställdes in runt om i världen men arrangörerna i Estland var positiva och planerade för race. Därför tog jag beslutet att åka till Estland för 14 dagars karantän innan loppet för att kunna delta.
2 veckors Karantänläger
Inför resan kom jag i kontakt med en ny vän, Christine, genom Team Power Woman. Vi båda ville verkligen köra vår första Ironman i år efter 1 års hård träning. Från början var vi anmälda till Ironman Kalmar men vi fick möjligheten att byta till Tallinn när loppet i Sverige ställdes in. Efter en hel del planering och analys av COVID-19-siffror bestämde vi oss för att boka färja och boende tillsammans.
Genom en Facebookgrupp med svenskar som planerade att åka ner till Estland för loppet fick vi tips om en färja som gick från Kapellskär till Paldiski (1 h utanför Tallinn). En färja som framförallt transporterar lastbilar och gods till Estland men det gick att boka om man hade bil eller cykel. Vi valde att boka den eftersom Tallink, Silja Line & flyg blev inställda på löpande band.
Jag mötte upp Christine och Oskar (som hade tipsat om färjan och skulle köra 14 dagars karantän i sin van) utanför färjan för att åka på tillsammans. 3 triathleter och några hundra lastbilschaufförer tog sig över havet till Estland. Inte en klassisk kryssning direkt och ingen Torsk på Tallinn-upplevelse 😂. Men det var bara en natt så vi skulle ändå sova hela resan.
Jag och Christine hyrde en stor lägenhet med 4 rum några km utanför centrum. Perfekt läge för att kunna cykla & springa i utkanten av stan och ta bilen till sjön för att simma. Enligt Estlands karantänsregler var det ok att träna utomhus så länge man inte var i områden med mycket folk. Vi fick även handla nödvändigheter och kunde därför gå och handla mat precis som hemma. Vi båda kunde jobba på distans så egentligen var livet precis som vanligt under karantänen.
Race Week
Träningen rullade på fint under karantänen. Jag, Christine och Oskar simmade i sjön tillsammans, cyklade långpass ihop och tränade en del pass på egen hand också för att följa våra specifika träningsprogram.
Efter 11 dagar i karantän var det dags för race week! 3 dagar kvar av karantänen, men vi hade börjat preppa för fullt. Mycket var osäkert in i det sista så som starttider, screeningtester, incheckningstider mm. Men med 5 dagar kvar till loppet mailade de äntligen ut Athelete guiden. Då kunde vi äntligen börja planera och våga tro på att loppet faktiskt blir av.
Efter 14 dagar var via fria från karantänen och flyttade in till varsitt boende inne i centrum närmre målområdet. Tiden gick förvånansvärt fort i karantän när man hade trevligt sällskap, jobbade, tränade och planerade inför loppet. Vi fick check-in tider på fredagen för att få startnummer, göra en hälsosreening (ta tempen) och checka in våra cyklar. Allt skulle göras dagen innan race. Stressigt, men det var bara att gilla läget. På grund av COVID-19 var det superviktigt att följa alla instruktioner och komma hämta ut nummerlappar mm under den slot-tid man fick. Arrangörerna hade verkligen gjort ett enormt arbete för att få till hela arrangemanget på ett pandemisäkert sätt.
Allt rullade på bra och vi klarade hälsoscreeningen, lyckades checka in oss själva och cyklarna. SÅ skönt! Det var lite nervigt inför. Skulle man ha över 37 grader kroppstemp behövde man göra fler tester och hade man över 38 grader skulle man inte få köra loppet.
Jag och Christine var så nojiga att vi köpte en termometer några dagar innan testet för att ha koll på om vi var friska och hade rätt temp. Jag hade inte tagit tempen sen jag var typ 12 år eftersom jag i princip aldrig är sjuk, ta i trä. Jag hade därför ingen aning om vad min normala kroppstemperatur var. Det visade sig att jag hade god marginal och låg strax under 36. Puh!
New York Times skrev en artikel om hur svårt det var att ens ta sig till starten av Ironman Tallinn under pandemin. ”In a Pandemic, getting to the Triathlon is as hard as finishing it” lyder rubriken och jag håller med 🙈
RACE DAY
Larmet ringde kl. 4:20 och jag vaknade hyfsat pigg trots alldeles för få timmar sömn. 1–2 nätters dålig sömn innan lopp hör till. Kroppen kommer att kunna komma igång ändå.
Jag drog på mig min triathlon-outfit, överdragskläder och packade ner det sista. 3 timmar innan start laddade jag med en ordentlig portion havregrynsgröt med banan, kaffe och en rödbetsshot.
Mätt, nervös, taggad och förväntansfull tog jag mig till transferbussen som skulle ta oss till sjön där vi mellan kl 7:30-8:00 skulle starta.
Starten är på en annan plats än målgång sedan förra året då de bytte simbanan från havet till en sjö som ligger längst med cykelbanan. Detta på grund av att temperaturen i havet då hade droppat 10 grader över natten 🥶. Vattentemperaturen hade i år droppat även i sjön med flera grader den senaste veckan så det skulle bli en kall simning i 15-16 grader.
Det kändes skönt att få simma i en liten sjö särskilt eftersom vi hade simmat där flera gånger under karantänen. Mindre härligt var att sjön är becksvart och luktar lite mysko. Jag tänkte att det är lika bra att inte se alla lik och obehagliga djur under ytan….
Simning, 3,8 km 🏊🏻♀️
Jag hade valt att starta med de som simmar på 80-90min. I startområdet var det dock ingen riktig ordning på när man startade utan man ställde sig bara i ett led för att gå i vattnet. 5 och 5 släpptes vi triathleter ner i vattnet var 10:e sekund. Jag tyckte det var ett bra upplägg eftersom jag inte gillar masstarter i simning.
Simningen är min svagaste gren så jag ville verkligen bara överleva utan att slösa för mycket energi. Det var 1 varv på 3,8 km som skulle avverkas i sjön. En distans som jag aldrig har simmat. Vansbrosimningens 3000 m är den längsta simningen jag gjort i öppet vatten tidigare. I Åresjön fick jag bara till 1500 m som längst p.g.a. kallt vatten. Men inomhus har jag lyckats få till 3 st pass på 3000 m.
Simningen kändes bra från start och jag höll 2:10-2:20-fart de första 3 km. Helt enligt plan och allt kändes bra. När vi vände för att simma den sista kilometern mot T1 så var det dock helt plötsligt en helt annan sjö. Det hade blåst upp och det var vågor från alla möjliga håll. Som om inte vågorna var jobbiga nog så fick jag kramp i vaderna också. En flashback från slutet av Vansbrosimningen 2017… Kombinationen av små bensparkar i över 1 h, nedkyld kropp och distansrekord blev för mycket för vaderna. Det är riktigt jobbigt att få kramp i vattnet eftersom det är lätt att få panik, men jag lyckades behålla lugnet. Jag fick stanna och försöka slappna av. Krampen kom tillbaks så fort jag gjorde minsta rörelse med benen så sista 800 m blev tuffa.
Det var SÅ skönt att äntligen komma upp ur vattnet. Klockan visade 1:35 vilket betyder att jag hade tappat nästan 10 min på slutet. Målet var 1:20-1:30 så jag var lite missnöjd men skakade av mig den känslan direkt och laddade om för cyklingen!
Väl uppe i T1 började jag jogga lite lätt och drog samtidigt av mig halva våtdräkten. Jag försökte vara lite proffsig och tidseffektiv genom att drav av badmössan och simglasögonen för att löpandes få ner dem i ärmen på våtdräkten. Tyvärr failade jag och tappade först badmössan och fick plocka upp den. Började springa igen och tappade sedan simglasögon också 😂. Jag var nog lite yr från simningen fortfarande… Väl framme vid cykeln fick jag av mig hela våtdräkten fort och tog på mig hjälm, solglasögon, nummerlapp och cykelskor. Sedan rullade jag iväg hungrig på att plocka placeringar!
Cyklingen, 180 km 🚴🏼♀️
Det var en 2 varvsbana som gick söderut från Tallinn till några mindre samhällen, en bit längst med kusten och över öppna fält för att sedan varva på en 7 km knixig del inne i centrum.
Vädret var helt ok när vi började cykla. 16-18 grader och ganska blåsigt men än så länge inget regn i sikte. Enligt prognosen skulle det regna kraftigt från kl. 15. Jag hoppades hinna klart med cyklingen innan himlen skulle öppna sig.
Fördelen med att jag är en ganska långsam simmare är att jag får köra om många på cyklingen! Det behövdes för självförtroendet. Mitt mål med cyklingen var en tid mellan 5 h 20 min upp till 6 h, beroende på väder och vind. Det var svårt att veta vilket tempo jag skulle kunna hålla eftersom jag har cyklat så kuperat uppe i Åre. Banan i Tallinn är riktigt platt och snabb så det skulle helt klart kunna gå snabbare i Estland än på mina långpass hemma. Jag valde därför att gå helt på puls och inte ens ha hastigheten framme på klockan. Målet var att ligga i pulszon 2 och inte hamna över min tröskel.
Cyklingen flöt på riktigt bra och jag kände mig stark hela vägen. Första varvet finns det inte mycket att säga om. Allt flöt på fint, jag fick cykla om över 100 personer och jag fick i mig energi enligt plan. Det tog 2 h & 44 min och jag kände mig hoppfull om att klara målet och eventuellt landa på en bra bit under 6 h.
Varv 2 på cyklingen var tufft på grund av att vinden hade ökat i styrka. Enligt prognos skulle det vara ca 6 m/s med byvindar på upp mot 12-13 m/s. När vi varvade inne i centrum väntade flera mil ut från stan i rak motvind. Det var slitigt men jag såg till att ligga i en bra aeroposition, fortsätta gå på puls och acceptera att hastigheten gick ner. Det som motiverade mig var att vi skulle få medvind in i mål de sista 2-3 milen.
Med några mil kvar fortsatte jag att plocka några placeringar. Vinden hade varit tuff men jag fick lite extra energi när en kille som körde om mig gav den peppande komplimang ”wow, you bike really strong!” och cyklade vidare framför mig. Jag var själv förvånad över hur bra cyklingen kändes även om jag tappade 10 min på varv 2. Jag hade kört om över 200 personer och avancerade från en 613:e plats till en 419:e av ca 700–800 startande (varav ca 80 var kvinnor). Jag hade egentligen ingen svacka under hela cyklingen, fick inte ont någonstans (hade iofs xylocaine mellan benen 😂) och höll min energiplan hela vägen.
Jag rullade in till T2 och stoppade klockan för cyklingen på 5:38 och ett snitt på ca 32 km/h. Jag hade cyklat upp mig från en 13:e till en 7:e plats i min age group. Min 9 år gamla landsvägscykel hade fungerade utmärkt med tempopinnar på. Tänk att en cykel som kostade 5000 kr begagnad skulle köra om så många 50 000-100 000 kronors cyklar under 18 mil. Skönt att få bekräftat att inte allt sitter i materialet 😉. Men jag tror absolut att jag har minuter att kapa med en lättare cykel.
Löpningen, 42,2 km 🏃🏻♀️
Efter cyklingen unnade jag mig någon extra minut i T2 för att byta strumpor och smörja in fötterna med sportslick (typ som vaselin men ännu bättre!). De 2 extra minuterna ångrar jag verkligen inte eftersom jag slapp både skavsår och blåsor på löpning.
Löpbanan var en 4 varvs-bana inne i Tallinn. Jag tänkte att det skulle bli skönt att mata av en mil i taget. Det var en ganska tuff bana med många knixiga svängar, 4 små backar och flera km kullersten.
Löpningen kändes riktigt bra från start och jag fick hålla igen för att inte dra iväg i för snabbt tempo. Det var SÅÅÅ skönt att få sträcka på sig efter att ha suttit på cykel och få njuta av min favoritgren: löpningen! Min plan var att gå helt på puls även på löpningen och ligga med marginal under min tröskel. På mina långpass i somras har jag kunnat springa i 4:45-5:00 i pulszon 2 dagen efter ett långpass på cykel. Därför hoppades jag kunna hålla den farten så länge som möjligt.
Varv 1 gick i bara farten och jag snittade ca 4:45-tempo första milen. Pulsen var fortsatt låg och det kändes skönt att ha få ett stabilt uppvärmningsvarv. Fördelen med många varv var att man mötte alla andra deltagare flera gånger på banan. Det gav extra energi att heja på de andra svenskarna varje gång man möttes. Jag och mina karantänvänner Oskar och Christine hade sagt att vi skulle peka finger till varandra på löpningen för att skoja till det lite extra på banan 😜. Det blev faktiskt riktigt kul när Oskar gav mig fingret på ett varv eftersom han fick riktigt chokade blickar från andra deltagare och de som stod och hejade längst med banan (tur att han inte blev diskad… haha).
Varv 2 flöt på lika bra som varv 1 och jag lyckades hålla farten och få i mig 1 gel var 30:e minut. Jag tappade någon sekund på snittfarten men låg strax under 5:00-fart. Himlen hade öppnat sig tidigt under löpningen så vi det här laget hade jag slutat bry mig om att springa bredvid vattenpölarna och plöjde i stället på rakt igenom. Man var ändå dyngsur. Många som hade väggat eller hade skadebekymmer gick på banan med termofiltar. Vilka kämpar!
Varv 3 gick tyvärr inte lika bra. Efter 25 km började det hugga till i magen och krampen var ett faktum. Det blev ett akut toabesök som gjorde det hela lite bättre. Men jag mådde riktigt illa och kunde inte få i mig energi längre. Jag fick dra ner farten ordentligt och snittade 5:45-6:00-fart. Jag vågade inte trycka på och riskera att må ännu sämre och behöva gå sista varvet. Det fungerade ok när jag drog ner på farten och jag lyckades lunka vidare in på sista varvet.
Varv 4: krampen ville inte ge sig och jag kände mig helt tömd på energi. Desperat försökte jag testa annan energi än sportdryck/gel i form av cola och buljong men fick inte i mig mer än 1 klunk. Med 5 km kvar började magkrampen äntligen släppa och jag vågade öka lite på slutet upp till 5:20 fart. Jag mötte Christine som var på väg in mot målrakan när jag hade 2-3 km kvar. Hon sa att hon skulle vänta på mig vid målgången och det gav mig extra energi att trycka på lite extra!
Jag kom in ensam på röda mattan och sträckte upp armarna i luften när jag fick höra de magiska orden ”Natalie, you are an IRONMAN!” Där i mål stod Christine som precis hade gått i mål också och vi fick krama om varandra. Så kul att vi hade varandra när inte vänner och familj kunde vara på plats. Helt sjukt också att vi lyckades gå i mål 30 s ifrån varandra. Man blir som man umgås i 2 veckor tydligen!
Tiden landade på 11:08. Lite surt att inte gå under 11 h eftersom jag hade hoppats på 10:30 men jag är supernöjd ändå. Hade lite förhoppningar om att komma topp 3 i min age group men det var riktigt starka triathleter på plats så det hade krävts en tid under 10:20. Utan kramp på simningen och löpningen hade det kanske gått men att få allt att klaffa under en Ironman är nog få förunnat. Det känns ganska häftigt att bara vara en finisher av en Ironman 2020. Året som ingen kommer glömma.
Nu några dagar efter loppet går hjärnan på högvarv om vad jag ska satsa på 2021. Det känns som jag har mycket mer att ge i triathlon samtidigt som det vore kul att satsa på en sub 3 mara. Det kanske går att kombinera 😏
To be continued…